-

Det finns så mycket man vill. Så mycket man säger att man ska. Så mycket man önskar att man hade, trots att man vet att man aldrig kommer få ha det i sin ägo, att man aldrig kommer få kalla det för ''sitt'' eller den speciella personen för ''sin''. Ändå fortsätter man vilja, man fortsätter säga att man ska, man forsätter önska. 

 

Man önskar att man ska träffa ''Den'' personen, personen som kan få allt att snurra, pulsen att höjas, hjärtat att slå ett extra slag. Den personen som får fjärliarna i magen att röra på sig varje gång era blickar möts. Den där personen som har det dära lilla extra som alla andra saknar. 

 

Men ändå, när man träffat den speceillt personen så lyckas man förstöra allt. Ett litet snesteg och allt är borta. Än fast du vet att allting förstörts inom beloppet av någon minut så kan du inte sluta tänka på den personen. Han/hon finns alltid där, lång inne. Det tar ont att tänka på allting som hänt, förbannat ont. Men vad man än gör så går det inte att släppa. Omöjligt. Allt påminner om denna person, låtar, bilder, texter, meddelanden, allt. Det tar ont och man blir avundsjuk att se denna person tillsammans med någon annan.

 

Men viljan finns fortfarande kvar, man vill vara tillsammans med den där personen igen. Man säger att man ska fixa allting, att allting kommer bli bra och det kommer att bli vi igen. Man önskar att allting skulle kunna vara som det var förut. Även fast man vet, det kommer aldrig kunna bli som det var förut, man vet att ingenting kommer fixas, man vet att det aldrig mer kommer finnas någon ''vi''.