-

Slagfält, det är nog så det ser ut i mitt huvud. Ett stort jävla slagfält. Med en massa tankar som krigar mor varann, goda mot onda. Glada mot hemska. Liv mot död.

Allt snurrar, men det kanske är så det ska vara. Man måste väl må dåligt för att sen kunna må bra. Må bra för att sen kunna må dåligt. För det är mänskligt att må dåligt, mänskligt att visa känslor, något som inte faller mig i smak, men det är mänskligt, då vet man att man lever, när man känner. Även om man ibland bara vill dö, så det antar att det är mänskligt det också. Man måste må dåligt, så är det bara. Man måste låta tankarna kriga. Även om man inte vill. För jag vill inte att det ska utbryta ett tredje världskrig inom mig, men det kanske är det som får mig att känna mig levande? Vem vet. Även om dessa tankar bara tycks vara ivägen och jobbiga och onödiga så kanske dom inte är det? Dom kanske leder mig någonstans? Dom kanske är bra iallafall. Även om jag tycker mig vara för svag för att vara en krigare så kanske jag är det ändå? För jag har ju inte gett upp. Och det är någonting jag aldrig kommer göra heller. Vart än detta krig och dessa tankar för mig så vet jag att det finns en mening med allt, så bakom dessa hemskheter måste det väl ändå gömma sig någonting bra? Någonting att verkligen glädjas åt.

Nu tänker jag kriga vidare i detta oväder av tankar.